Som ni säkert vet är jag personligen uppvuxen i den lilla småstaden Åmål vilket har färgat mitt beteende och personlighet rejält. Det är däför jag med blandade känslor läser i Aftonbladet att det idag är 10 år sedan filmen Fucking Åmål hade premiär, och då med temat “Filmen som fick oss att komma ut”.
För mig som då var ganska ung (14 år) och var i samma åldern som de i filmen kommer jag så väl ihåg hur det var i lilla Åmål. Jag får fortfarande idag frågor som: “Är det som i filmen?”. Mitt korta och enkla svar är “Ja, det är värre”, och det är så tragiskt men ändå sant.
Det fanns en anledning till att jag snabbt efter avslutat gymnasiet flydde till Göteborg för att jag egentligen inte stod ut med den kultur som fanns & finns i Åmål. Alla känner alla, du går med samma personer hela livet, är du en gång mobbad är du alltid mobbad, du är satt i ett speciellt fack, allting går långsammare, är du individualistisk sticker du ut, allting kommer ett år senare, och lägg där till att det är en större intolerans generellt än i andra städer.
Det är med en viss fasa & nostalgi jag tänker tillbaka på tiden i Åmål, och ju mer jag tänker på det desto bättre var Lukas Moodyssons porträttering av staden. Det tragiska med det hela är att allting är sig likt, och precis som Eli Petersson säger i ena artikeln:
Åmål är ett väldigt inskränkt samhälle, så frågan togs aldrig upp. Hade det varit två killar hade det nog blivit ett ramaskri. Men nu pratade man inte om homosexualiteten, och filmen fick inte ett sånt stort genomslag här, säger han.
Filmen har inte fått personer i Åmål att komma ut. Under min tid i Åmål och vad jag vet efteråt har aldrig någon kommit ut som homosexuell i Åmål.
Tiden står still i Åmål och filmen Fucking Åmål är lika aktuell nu som då… tragiskt…
