Jag står här med foten på fören nu på tisdagsmorgonen och jag kliver av vår båt och blickar en stund ut över hela Sandhamn och just då slår det mig vilken genuitet som hänger i luften. En genuitet som är tämligen svår att hitta i Sverige.
När jag 2004 och 2005 var västkustens motsvarighet till Sandhamn, Marstrand, var det min första riktiga upplevelse av seglarlivet. Enligt göteborgare med viss mindesvärdeskomplex var “Marstrandsveckan” större än Båstadsveckan och “Stockholmsveckan i Visby.
Just därför samlades det trogna seglarfolket tillsammans med 17-20-åriga brats som enbart ville vara med om en fiktiv fest- och seglarkänsla. Varje kväll skulle alla minsann in på Societetshuset, eller “såsen” som det så fint heter i folkmun. Det talades stolt om att Kungälvs kommun sade nej till att en pizzeria skulle öppna för det inte var “Marstrandsmässigt”. Krystat, fiktigt och fullt av bekräftelsebehov. Så var Marstrand och vi alla drogs med i stämningen.
När jag nu spatserar runt kring Sandhamn är det någonting helt annat. Det är svårt att ta på det, men här samlas genuina seglare, sponsorer som jag för att umgås, ha kul med trevligt sällskap. Seglarhotellet med halvdan akustik är på långa vägar lika uppphaussat som Societetshuset på Marstrand. Men samtidigt marknadsför man sig inte som ett “societetshus”, och någonstans undrar jag om det inte är därför som fler från societeten troligen besökt Sandhamn än Societetshuset på Marstrand.
Visst, här festas det likt på Marstrand på båtarna, men här finns inte samma behov av bekräftelse. Allting är genuint, och det mina vänner – det är vad Sandhamn och Gotland Runt är enligt mig.
Ursprungligen postat på Avantimes Gotland Runt-blogg, men kände att den passade in här också 
