Däremot hittade jag denna bild idag som jag tog med min iPhone när vi var i Washington D.C. På ett sätt tycker jag det är en vacker bild för att vara tagen av en iPhone 3GS.

Dessutom tycker jag den passar bra idag då det inte var länge sedan våra svenska soldaterna Gunnar Andersson och Johansson avled:

Ovanstående bild är på Marin Corps War Memorial i Arlington National Cemetary, den gigantiska kyrkogården med 100 000-tals soldater begravda.

R.I.P. Gunnar Andersson & Johan Palmlöv!

Hej, Hej Honesty!

Som de flesta säkerligen vet så har jag börjat på Honesty, som är en reklambyrå men som även har ett väldigt stort digitalt fokus. Ja, jag har alltså blivit en sån där reklamare som ni alla säkerligen hatar. Däremot känner jag mig lite som en ulv i fårakläder då de obligatoriska reklamarglasögonen inte syns på mitt huvud samt hur många gånger har du hört en reklamare säga “vi måste jobba mer aktivt med länkbygge i den här kampanjen”.

Skulle inte tro det…

Amsterdam, baby

Ja, den 23 december åker jag till Amsterdam för att fira jul där med min familj, rättare sagt mina två bröder, fru till broder, brorson samt mina föräldrar. Som vanligt har fortfarande ingen som helst aning om vad jag ska göra där mer än att biljetterna är bokade. Räkna med uppdatering här på bloggen iaf

New York – staden som aldrig sover…

Jag känner mig nästan som ett litet barn på julafton bara av tanken av att jag nästan direkt efter Amsterdam tar jag mitt pick och pack och åker till New York City. Från den 29 december och framåt i nästan två veckor kommer det stora äpplet att vara mitt. Jag kanske höjer upp förväntningar alldeles för mycket här men på något sätt är det en speciell känsla och dröm som går i uppfyllelse.

Det kommer bli spektakulärt, galet, fantastiskt och alla ni som följer mig här får räkna med att bloggen under några dagar görs om till en resedagbok för NYC

Cred för bilder: vgm8383, Grufnik

När jag innan Stockholm bodde i Göteborg var det de charmiga spårvagnarna som främst gällde för att resa till jobb och andra ställen i Göteborg. Det var resor där jag i princip varje vecka blev påhälsad av kontrollanter i vagnarna som kontrollerade ifall man hade betalt sin biljett.

Ska vara villig att erkänna att stundtals var jag slarvig och åkte dit utan giltigt färdbevis och fick då hosta upp 800:-. Efter ett tag så lärde man sig att inte vara lika slarvig och jag åkte således inte dit. Kontrollanterna var dock ett stående inslag.

Här i Stockholm har det varit annorlunda. Visserligen vakter vid spärrarna men jag har aldrig under mina två år blivit kontrollerad någonstans åkandes kollektivt. Inte en enda kontrollant på vagnarna. Nada. Absolut ingenting.

Jag kan tycka det här är ganska konstigt. Speciellt eftersom jag alltid haft giltigt färdbevis men ändå har det aldrig varit en enda kontroll när jag åkt. Kanske beror det på ren tur, men oavsett vad känns det fortfarande lite främmande. I jämförelse med Västtrafik verkar det som att SL inte kontrollerar över huvud taget.

Jag överlåter till er andra att analysera ifall det här är bra eller dåligt. Jag konstaterar bara fakta.

Jag står här med foten på fören nu på tisdagsmorgonen och jag kliver av vår båt och blickar en stund ut över hela Sandhamn och just då slår det mig vilken genuitet som hänger i luften. En genuitet som är tämligen svår att hitta i Sverige.

När jag 2004 och 2005 var västkustens motsvarighet till Sandhamn, Marstrand, var det min första riktiga upplevelse av seglarlivet. Enligt göteborgare med viss mindesvärdeskomplex var “Marstrandsveckan” större än Båstadsveckan och “Stockholmsveckan i Visby.

Just därför samlades det trogna seglarfolket tillsammans med 17-20-åriga brats som enbart ville vara med om en fiktiv fest- och seglarkänsla. Varje kväll skulle alla minsann in på Societetshuset, eller “såsen” som det så fint heter i folkmun. Det talades stolt om att Kungälvs kommun sade nej till att en pizzeria skulle öppna för det inte var “Marstrandsmässigt”. Krystat, fiktigt och fullt av bekräftelsebehov. Så var Marstrand och vi alla drogs med i stämningen.

När jag nu spatserar runt kring Sandhamn är det någonting helt annat. Det är svårt att ta på det, men här samlas genuina seglare, sponsorer som jag för att umgås, ha kul med trevligt sällskap. Seglarhotellet med halvdan akustik är på långa vägar lika uppphaussat som Societetshuset på Marstrand. Men samtidigt marknadsför man sig inte som ett “societetshus”, och någonstans undrar jag om det inte är därför som fler från societeten troligen besökt Sandhamn än Societetshuset på Marstrand.

Visst, här festas det likt på Marstrand på båtarna, men här finns inte samma behov av bekräftelse. Allting är genuint, och det mina vänner – det är vad Sandhamn och Gotland Runt är enligt mig.

Ursprungligen postat på Avantimes Gotland Runt-blogg, men kände att den passade in här också

Bilden visar hur lättade, glada och värda de båda är till Piratpartiets valseger. De båda skrattande leende bara skiner ren och skär lycka. De har båda slitit för detta i tre och ett halvt år och vad de lyckats med är bara att imponeras över rent entreprenöriellt. De har båda lett en rörelse som på 3,5 år samlat över 200 000 svenskar att göra ett aktivt val och gå till vallokalen och rösta på ett helt nytt parti. Impressive!

För att kunna förstå hur galen den här dagen kommer att bli räcker det med att titta på min gamle vän Niklas Wykman som fullkomligt går bananas inför denna dag:

Det är mycket intressant att se hur tempot i valrörelserna i Sverige fullkomligt exploderat på bara ett par år. Skulle liknande klipp som ovanstående dykt upp inför valet 2002 eller 2006 skulle det betraktas som totalt koko-bäng. Nåväl, vissa kanske tycker det fortfarande är lite knasigt, men ändå så förstår folk temat och hemma i Sverige är valrörelsen nu i full gång, vilket även märks av att kandidater och folk tältar (!) för att rösta, lägg där till en och annan bloggkändis som givetvis är ute direkt.

Men, jag kan av förklarliga skäl inte förtidsrösta utan kommer istället ligga på stranden och dricka corona, äta gott och på avstånd betrakta detta stora spektakel. För att förklara hur min situation är idag på Mallis avslutar jag med en bild (så fort internet slutat haverera här på hotellet) där jag dricker mousserande från dagens frukost – skål!

• Bloggrulle mellan ens bloggar
• IRL-häng emellanåt
• Facebook-vänner med varandra
• Följer varandras mikrobloggar
• Har varandras MSN

Ovanstående lista är kort och gott snodd Judith, och jag har gjort någon liten modifikation. Kort och gott – den är underbar och det ligger ta mej tusan mycket sanning i den

Anledningen är ganska enkel – ibland måste man ställa upp för sina närmaste vänner och några gånger i livet dyker det upp tillfällen då man likt en farbror får ta sitt ansvar och åka iväg på den där släktmiddagen som man egentligen inte vill besöka, men för sin farmors skull ställer ändå åker till. Nu handlar det givetvis inte om någon släktmiddag utan i sann manlig vänskapsanda är jag i Göteborg och ställer upp för Erik Bengtzboe.

Men trots detta kan jag inte annat än här på tåget känna en stor nostalgi över Göteborg och mina år där. Göteborg var trots allt staden jag illa kvickt flyttade till för att så fort som möjligt slippa Fucking Åmål. Som en ung 19-åring var Göteborg allting som inte Åmål och till en början var tiden fylld med lycka och eufori. En lycka och eufori som åren därefter blandades med ondsinta spiraler samt min företagskarriär.

Men nu några år senare när jag återigen besöker Göteborg känner jag att det inte längre är så stort och fantastiskt som det en gång var. Några gånger då och då åker jag ned till Göteborg och för varje gång dyker känslan upp inom mig .. känslan av att jag nu växt ifrån den stad gjorde mig till den jag är idag.

Till en början var det en konstig känsla att man var borta från sin hemstad, men snart övergick det till att jag tänkte efter och i ganska snabb takt började jag inse att jag växt ifrån staden och de personer jag umgicks med där. Självklart är det säkerligen jag själv som förändrats, och inte staden, men jag kan inte annat än förundras över hur litet Göteborg börjar kännas.

Jag ska vara tokärlig, Göteborg är mycket mindre än Stockholm, både i attityden hos dolk och staden som sådan. När man var Göteborgare satt man alltid och raljerade över alla “Ståkkhålmare” och deras kaxiga attityd. Ett raljerande som faktiskt var mer talande om personen som det det än den det riktade sig mot. Raljerandet var en självbevarelse och ett sätt att dölja sin egen självsäkerhet, sitt mindervärdeskomplex och sin avundsjuka mot de lite snyggare, lite bättre klädda, och lite mer framgångsrika Stockholmarna. I jämförelse med Stockholm är och kommer alltid Göteborg vara en stor småstad medan Stockholm är en internationell stad.

Så när jag imorgon åker tillbaka till Stockholm, så finns det ingenting mer att säga än just, känn ingen sorg för mig Göteborg – Stockholm är mitt hem nu…