Jag har varit lite sen med att uppdatera med de sista dagarna i Amsterdam här på bloggen, men det har varit fullt upp med att packa och resa till New York City där jag just nu sitter och skriver.
Kort och gott kan man säga att de sista dagarna i Amsterdam var riktigt trevliga. Det innehöll besök på Concertgebouw för att lyssna på Concertgebouw Orchestras julkonsert samt även ett besök hos min farbror och hans familj.
Det är nämligen som så att min broder Andreas Sundén är försteklarinettist/soloklarinettist där. Concertgebouw
blev även klassat som världens bästa symfoniorkester 2008, inte så illa pinkat direkt
Nog skrivet, här kommer bilderna:
Medan alla andra roar sig med att kolla på Kalle Anka, dricka glögg, supa sig fulla på nubbe samt öppna julklappar gör jag ingenting av vad en svensk jul hör till. Jag firar nämligen jul i Amsterdamvilket är en annorlunda upplevelse: Inga julklappar, inga barn och sist men inte minst – knappt något julpynt alls.
Holländarna firar inte jul som vi svenskar vilket är riktigt skönt på ett sätt då man slipper diverse julpynt och en galen stad. Det här gör att jag välförtjänt kan ta det extremt lugnt bara genom att lugnt strosa runt i en stad och bara reflektera omgivningen.
Så här kommer mina första reflektioner av jul i Amsterdam från en iPhones synvinkel:
[fortsätt läsa hela inlägget...]
Kära blogg: Då sitter man här på ännu en värdelös SJ Internet-lina och ska försöka skriva ett inlägg om staden jag snart kommer befinna mig i, nämligen Göteborg. Nu kanske individer som Judith undrar varför jag ska besöka “Jävla Fittgöteborg” (Citat: Judith), och det ska jag givetvis förklara.
Anledningen är ganska enkel – ibland måste man ställa upp för sina närmaste vänner och några gånger i livet dyker det upp tillfällen då man likt en farbror får ta sitt ansvar och åka iväg på den där släktmiddagen som man egentligen inte vill besöka, men för sin farmors skull ställer ändå åker till. Nu handlar det givetvis inte om någon släktmiddag utan i sann manlig vänskapsanda är jag i Göteborg och ställer upp för Erik Bengtzboe.
Men trots detta kan jag inte annat än här på tåget känna en stor nostalgi över Göteborg och mina år där. Göteborg var trots allt staden jag illa kvickt flyttade till för att så fort som möjligt slippa Fucking Åmål. Som en ung 19-åring var Göteborg allting som inte Åmål och till en början var tiden fylld med lycka och eufori. En lycka och eufori som åren därefter blandades med ondsinta spiraler samt min företagskarriär.
Men nu några år senare när jag återigen besöker Göteborg känner jag att det inte längre är så stort och fantastiskt som det en gång var. Några gånger då och då åker jag ned till Göteborg och för varje gång dyker känslan upp inom mig .. känslan av att jag nu växt ifrån den stad gjorde mig till den jag är idag.
Till en början var det en konstig känsla att man var borta från sin hemstad, men snart övergick det till att jag tänkte efter och i ganska snabb takt började jag inse att jag växt ifrån staden och de personer jag umgicks med där. Självklart är det säkerligen jag själv som förändrats, och inte staden, men jag kan inte annat än förundras över hur litet Göteborg börjar kännas.
Jag ska vara tokärlig, Göteborg är mycket mindre än Stockholm, både i attityden hos dolk och staden som sådan. När man var Göteborgare satt man alltid och raljerade över alla “Ståkkhålmare” och deras kaxiga attityd. Ett raljerande som faktiskt var mer talande om personen som det det än den det riktade sig mot. Raljerandet var en självbevarelse och ett sätt att dölja sin egen självsäkerhet, sitt mindervärdeskomplex och sin avundsjuka mot de lite snyggare, lite bättre klädda, och lite mer framgångsrika Stockholmarna. I jämförelse med Stockholm är och kommer alltid Göteborg vara en stor småstad medan Stockholm är en internationell stad.
Så när jag imorgon åker tillbaka till Stockholm, så finns det ingenting mer att säga än just, känn ingen sorg för mig Göteborg – Stockholm är mitt hem nu…
Hemresan från Åmål (numera kallad mardrömsresan) börjar med det sedvanliga snigeltåget till Karlstad för sedan ett byte där till ett ännu segare och tråkigare tåg till Hallsberg. Så långt visste vad jag gav mig in på och även om det suger så får man ibland acceptera det för att träffa sina päron i Åmål.
Men, helvetet och mardrömmen börjar sedan i Hallsberg där man under en timme måste invänta ett tåg på kvällen. Till en början var det lugnt och skönt, men sen kom ett riktigt fyllo fram och var allmänt påträngande mot allt och alla, låt oss kalla honom Johnny the fyllo. Sittandes med några enliters Castillo de Gredos satt han 2cm bredvid mig och kommunikationen bestod av “Hej”, “När går tåget till Stockholm”, båda fraserna upprepandes 27 gånger.
När tiden sedan är aktuellt för tåget att inkomma, som givetvis är 15 minuter sent sätter man sig sedan på X2000 i hopp om att man äntligen ska kunna få komma hem och slippa fyllot. Men icke! Johnny the fyllo lyckas med bedriften att betala för en biljett och komma på tåget och sätter sig givetvis ca 1,5m ifrån mig på tåget. Till en början är han givetvis en komisk figur, men sedan börjar det sakta urarta… [fortsätt läsa hela inlägget...]
