Semestern är sedan ett par dagar tillbaka över för mig och för en gång skulle har det varit en ganska lugn semester. Givetvis har det hunnits med ett och annat festligare tillfälle i Göteborg, U2-konsert men mestadels har jag för en gångs skull helt vilat ut mig. Ibland kan det verkligen behövas.
Som avslutning på min lilla semester förgyllde jag Stockholm med en nätt liten utgång tillsammans med en bunt tjejkompisar. Ingenting speciellt, men får i samma anda bjuda på en croppad bild Sandra tog på mig från Collage-djungeln.
Nä, nu åter till arbetet!
Kära blogg: Då sitter man här på ännu en värdelös SJ Internet-lina och ska försöka skriva ett inlägg om staden jag snart kommer befinna mig i, nämligen Göteborg. Nu kanske individer som Judith undrar varför jag ska besöka “Jävla Fittgöteborg” (Citat: Judith), och det ska jag givetvis förklara.
Anledningen är ganska enkel – ibland måste man ställa upp för sina närmaste vänner och några gånger i livet dyker det upp tillfällen då man likt en farbror får ta sitt ansvar och åka iväg på den där släktmiddagen som man egentligen inte vill besöka, men för sin farmors skull ställer ändå åker till. Nu handlar det givetvis inte om någon släktmiddag utan i sann manlig vänskapsanda är jag i Göteborg och ställer upp för Erik Bengtzboe.
Men trots detta kan jag inte annat än här på tåget känna en stor nostalgi över Göteborg och mina år där. Göteborg var trots allt staden jag illa kvickt flyttade till för att så fort som möjligt slippa Fucking Åmål. Som en ung 19-åring var Göteborg allting som inte Åmål och till en början var tiden fylld med lycka och eufori. En lycka och eufori som åren därefter blandades med ondsinta spiraler samt min företagskarriär.
Men nu några år senare när jag återigen besöker Göteborg känner jag att det inte längre är så stort och fantastiskt som det en gång var. Några gånger då och då åker jag ned till Göteborg och för varje gång dyker känslan upp inom mig .. känslan av att jag nu växt ifrån den stad gjorde mig till den jag är idag.
Till en början var det en konstig känsla att man var borta från sin hemstad, men snart övergick det till att jag tänkte efter och i ganska snabb takt började jag inse att jag växt ifrån staden och de personer jag umgicks med där. Självklart är det säkerligen jag själv som förändrats, och inte staden, men jag kan inte annat än förundras över hur litet Göteborg börjar kännas.
Jag ska vara tokärlig, Göteborg är mycket mindre än Stockholm, både i attityden hos dolk och staden som sådan. När man var Göteborgare satt man alltid och raljerade över alla “Ståkkhålmare” och deras kaxiga attityd. Ett raljerande som faktiskt var mer talande om personen som det det än den det riktade sig mot. Raljerandet var en självbevarelse och ett sätt att dölja sin egen självsäkerhet, sitt mindervärdeskomplex och sin avundsjuka mot de lite snyggare, lite bättre klädda, och lite mer framgångsrika Stockholmarna. I jämförelse med Stockholm är och kommer alltid Göteborg vara en stor småstad medan Stockholm är en internationell stad.
Så när jag imorgon åker tillbaka till Stockholm, så finns det ingenting mer att säga än just, känn ingen sorg för mig Göteborg – Stockholm är mitt hem nu…
