För att berätta lite om hur det varit har veckan innehållit möte i Stockholm på måndagen, sedan tre fantastiska veckor på Sandhamn inför upptakten av Gotland Runt. Det har varit dagar där jag ansvarat för live-bloggande, rapportering, bilder av vår båt Avantime som gjorde bra ifrån sig under racet.

Sandhamn – fantastiskt vackert

Här ser ni mig från starten av Gotland Runt

Därefter var det att åka tillbaka till Stockholm för en dags fullspäckad dag workshop samt tre viktiga möten och jobb. Därefter sömn vid 23.30 för att gå upp 04.00 för jobb innan jag begav mig till “Almedalsveckan” i Gotland för en dag.

Den här bilden säger en hel del om hur det var för alla politiker som förbeställt taxi från flygplatsen

På ett av de bästa seminarierna under dagen.

Några seminarier och lite mingel under den mest händelserika dagen på väldigt länge var det dags för klassiskt rosémingel. Ni vet – jag måste ju uppleva spektaklet från insidan. Så efter fullspäckad dag, kväll som “entrévärd” så var det hemfärd och ett helt dygns sömn. Så är jag lite frånvarande från bloggandet så beror det på att jag kort och gott är trött, väldigt trött.

Så ett stort tack till alla intressanta personer jag träffade under veckan på Sandhamn & Gotland. Nu tillbaka i verkligheten

Innan jag avslutar är det är det nog på sin plats att jag kommenterar bedriften (?) att bli utnämnd till “Almedalens drygaste” av Politikerbloggen skvallerbloggen.

På fredagskvällen var jag ansvarig för insläppet till en av de enda och största efterfesterna under Almedalsveckan. Arrangörerna visste att det skulle bli kaotiskt så varför inte låta den person som varit minst på ön få vara ansvarig för insläppet, dvs. Simon? Så jag fick alltså vara nattens “Bad Guy” när varenda person under veckan skulle in, eller rättare sagt – försökte komma in.

Jag nekade säkert uppåt 300 personer pga. att de inte var direkt inbjudna. Så säkerligen har jag nekat flertalet riksdagsledamöter, ledarskribenter, politisk aktiva och framtida regeringsunderlag – till mångas förtret. Men tyvärr, sånt är livet ibland.

Precis så var det med Politikerbloggen-personerna som direkt försökte valsa in i lägenheten. Givetvis sade jag blankt nej till dem, jag hade ingen som helst aning om vilka de var. Jag är trots allt ingen politiker som trycker F5 på deras sajt.

Säkerligen blev de lite förvånande då de befunnit sig en hel vecka och kunnat glida in lite var stans. Nåväl, efter att jag såg Niklas Svensson kunde jag bekräfta vilka de var och de blev insläppta, men först skulle de prompt ta en bild, där de ville att jag skulle skämta och se lite “dryg” ut. Jag ställde upp på bilden som ett litet roligt skämt (spelevink som jag är) samtidigt som de garanterade att de inte skulle publicera det på bloggen.

Resultatet, ja – det ser ni på Politikerbloggen. Så nu är jag “Almedalens drygaste” enligt bloggen som läses av klubben för inbördes beundran. Hysteriskt roligt – det kan jag leva med

Jag står här med foten på fören nu på tisdagsmorgonen och jag kliver av vår båt och blickar en stund ut över hela Sandhamn och just då slår det mig vilken genuitet som hänger i luften. En genuitet som är tämligen svår att hitta i Sverige.

När jag 2004 och 2005 var västkustens motsvarighet till Sandhamn, Marstrand, var det min första riktiga upplevelse av seglarlivet. Enligt göteborgare med viss mindesvärdeskomplex var “Marstrandsveckan” större än Båstadsveckan och “Stockholmsveckan i Visby.

Just därför samlades det trogna seglarfolket tillsammans med 17-20-åriga brats som enbart ville vara med om en fiktiv fest- och seglarkänsla. Varje kväll skulle alla minsann in på Societetshuset, eller “såsen” som det så fint heter i folkmun. Det talades stolt om att Kungälvs kommun sade nej till att en pizzeria skulle öppna för det inte var “Marstrandsmässigt”. Krystat, fiktigt och fullt av bekräftelsebehov. Så var Marstrand och vi alla drogs med i stämningen.

När jag nu spatserar runt kring Sandhamn är det någonting helt annat. Det är svårt att ta på det, men här samlas genuina seglare, sponsorer som jag för att umgås, ha kul med trevligt sällskap. Seglarhotellet med halvdan akustik är på långa vägar lika uppphaussat som Societetshuset på Marstrand. Men samtidigt marknadsför man sig inte som ett “societetshus”, och någonstans undrar jag om det inte är därför som fler från societeten troligen besökt Sandhamn än Societetshuset på Marstrand.

Visst, här festas det likt på Marstrand på båtarna, men här finns inte samma behov av bekräftelse. Allting är genuint, och det mina vänner – det är vad Sandhamn och Gotland Runt är enligt mig.

Ursprungligen postat på Avantimes Gotland Runt-blogg, men kände att den passade in här också