Ibland kan det uppkomma komiska situationer i det vardagliga livet och för ett tag sedan hände ett ganska komiskt inträffande på T-banan i Stockholm, kallat “mitt möte med stureplansprofilen”.
På T-banan Rådmansgatan sätter jag mig snabbt ned på första bästa säte för att inom loppet av två sekunder se vad som ungefär samtidigt satt sig mitt emot mig.
Mörkt hår, lika lång som jag. Ljusa chinos, blå skjorta samt kavaj. Givetvis med matchande näsduk som en liten detalj.
Just i det här ögonblicket inser jag hur patetiskt modetrenden har blivit. Exakt mitt emot varandra sitter två personer i 20-årsåldern med identisk klädsel & utseende utan någon som helst vetskap av varandra. Vi båda ler tyst mot varandra och förstår snabbt situationen, men någonstans känner jag igen denna person och ser den där nedsättande blicken mot en. Enligt honom är det jag som är kopian och den patetiska, inte han.
Det är då det snabbt slår mig – mitt emot mig sitter en av de där berömda stroppiga Stureplansprofilerna. Ni vet en av de som driver någon V eller Laroy-klubb samt är med på 10 vimmelbilder på Finest.se eller Stureplan.se varje helg.
Det som sedan utspelar sig är i sig tragikomiskt. Stureplansprofilen analyserar mig sakta men säkert uppifrån och och ned och i ser allmänt väldigt nöjd ut. Han har ju en lite dyrare kavaj, lite finare skjort och säkerligen är chinosen från Boss lite bättre kvalitet än mina Dr.Denim-chinos. Men under de få sekunderna han analyserar mig stannar plötsligt hans blick och övergår i snarare ett maniskt stirrande ned på mina fötter.
Jag inser just mitt övertag i denna tragiska demonstration mot varandra att det är mina berömda skor som väckt uppmärksamhet. I samma sekund kikar jag sakta ned på vad som blivit min motståndares skor och jag börjar glatt le, ett leende som kort och gott kan säger “fy satans vilken patetisk, tråkig, typ du är”.
T-banan avgår från Odenplan vidare mot S:t Eriksplan och mitt leende blir bara större och större samtidigt som stureplansprofilen blir allt mer besvärad. Jag lyfter upp ena benet på knät i ren och skär demonstration för att göra situationen än mer obehaglig för honom.
Plötsligt var det inte lika roligt att se ett stycke Simon sitta mitt emot sig hånler tillbaka.
Stureplansprofilen ställer sig upp i god tid för att gå av så fort som möjligt vid S:t Eriksplan. Stureplansprofilen går sedan av, men kastar sedan ett sista öga mot mig och mina skor, och där sitter jag med mitt bredaste smile någonsin. Jag vann, Simon vs Stureplansprofilen, 1-0.
Jag älskar verkligen vissa uttryck som jag alltid slänger omkring mig. “Jag hade spenderarbrallorna på”, “Sicken jäkla Parlinotomte” och nu min sista favorit “Glad som en modebloggerska”.
modebloggerska
Uttrycket är fantastiskt och symboliserar det extas man ibland kan finna sig i och känner en sån där fnittrig lycka över något banalt. Precis samma känsla som en modebloggerska kan känna sig när denne precis köpt en ny vippig kjol.
Mitt senaste “glad som en modebloggerska”-tillfälle var så sent som en fredag för ett par veckor sedan då jag fick tokryck och shoppade loss totalt, för att för en sekund känna, shit nu har jag bränt för mycket cash. Två sekunder senare kollar jag mitt kontoutrag och inser att jag fått lite lön från mitt förra jobb – då, och just då, kände jag mig lika glad som en modebloggerska. Helt fantastiskt!
